Ett gift par upprättade 1994 ett testamente som innebar att deras kvarlåtenskap efter bådas bortgång skulle tillfalla fyra släktingar till makan, som avled senare samma år.
Mannen levde i 16 år till och i bouppteckning efter hans bortgång presenterades ett nytt testamente. Detta var daterat sommaren 1998 och skulle ha upprättats av samma person som den tidigare handlingen. I det senare testamentet lämnade mannen sin del av kvarlåtenskapen till sina egna arvingar.
Testamentstagarna i det äldre testamentet väckte talan i tingsrätten och gjorde gällande att den senare handlingen var ogiltig då den inte bevittnats på rätt sätt. Vittnena förnekade också att de skulle ha skrivit under handlingen.
Tingsrätten fäste dock avseende på utlåtande från SKL och förhör med forensiker som angav att sannolikheten för att vittnenas namnteckningar inte var äkta var så liten att den närmast gick att bortse ifrån. Flera vittnesmål indikerade även att mannen ändrat eller avsett att ändra sitt testamente till förmån för sina egna släktingar. Det var därför övervägande sannolikt att signaturerna var äkta. Käromålet ogillades därför.
Hovrätten anser efter överklagande att bevisbördan ska läggas på makans släktingar, vilka har att bevisa att namnteckningarna förfalskats.
Domstolen delar tingsrättens syn på den tekniska bevisningen, samt framhåller att ingen påstått att testatorns egen namnteckning skulle vara förfalskad. Det finns enligt hovrätten ingen rimlig förklaring till att testatorn, med sin uttalade vilja att ändra testamentet, skulle riskera ett ogiltigförklarande genom att förfalska vittnenas namnteckningar.
Domstolen framhåller även att det finns svårförklarliga förhållanden i vittnenas utsagor samt att deras minnesbilder även får anses osäkra med tanke på att det gått lång tid sedan handlingen upprättades.
Makans släktingar kan enligt hovrätten inte anses ha gjort sannolikt att det vid testamentets tillkomst gått till på annat sätt än vad som anges i vittnesintyget. Tingsrättens dom fastställs nu därför.
Foto: Scanpix
